Eftersom riksdagsvalet närmar sig är det på sin plats att behandla mediepolitik. Mediepolitiken är visserligen inte en het valfråga i Finland, då ordet media inte ens nämns i de stora partiernas valprogram. På sikt är dock mediepolitiken viktig.
Målsättningen för mediepolitiken är upprätthålla mediernas demokratibärande roll, det vill säga att vi har granskande journalister som uppfyller rollen som den ”fjärde statsmakten”. Cyniskt uttryckt innebär det att staten åtminstone inte ska sätta käppar i hjulet för att vi i framtiden ska ha inhemska livskraftiga medier med en sund businessmodell, både inom tryckta och digitala medier. Detta är hotat då betalningsviljan för digitalt innehåll varit låg och kring hälften av den digitala annonseringen tagits av de utländska teknologiföretagen Google och Facebook.
Mediepolitiken för dagstidningar i Finland har varit en minst sagt klantig historia. I festtal har staten bedyrat mediernas demokratibärande roll. Men med staten som vän behöver dagstidningarna inte fiender, eller vad sägs om följande: Under tidningarnas feta år gav staten presstöd men drog bort det när tiderna blev sämre. När upplagorna sjönk belade man tidningarna med moms, vilket ytterligare försnabbade nedgången. Tidningarnas framtidsprodukter, de digitala prenumerationerna, har en mycket högre moms än de tryckta. När den digitala annonsmarknaden växte fick de utländska digitala utmanarna som Facebook och Google spela enligt gynnsammare skatteregler än inhemska annonsmedier. Yle fick fritt stiga in som en skattesubventionerad aktör på den digitala nyhetsarenan medan politikerna blundade för hur det snedvrider konkurrensen.
Tidningarna är själva ansvariga för sin anpassning och fortsatta framgång. Men ovanstående sju exempel är alla yttre faktorer inom reglering som försvårat tidningarnas verksamhet.
Vilka de demokratiska utmaningar som följer av denna medieutveckling är kan vi bara gissa oss till. Hur röstar och debatterar den nischade mediekonsumenten som filtrerar bort allt det som inte är coolt? Hur debatterar hon om hennes enda debatt består av kommentarer av likatänkande kompisar i lämmeltåget på Facebook? I Sverige tillsatte kulturminister Alice Bah Kuhnke nyligen en mediepolitisk utredning om demokratieffekter. En dylik skulle behövas i Finland.
Det är redan ett och ett halvt år sedan riksdagen i ett spörsmål yrkade på att det borde göras något för dagstidningrna. Det enda konkreta som hänt är mediernas innovationsstöd via Tekes. Till exempel är det ofattbart att politiker nu i två år EU-lobbat för en harmonisering av momsen på prenumerationer, en sak som faller på att EU definierar digitala prenumerationer som en tjänst. Våra nyvalda politiker ska gå från tanke till handling.