Här är min Mediepulsen-kolumn till måndagens HBL om bannerns utveckling:
”Häromdagen besökte jag New York Times webbsida. På sidan finns en webbannons – en banner – där en finsk järnaffär erbjuder mig fönster till specialpris. New York Times vet alltså att jag är från Finland och att jag behöver fönster till mitt nyrenoverade skjul på gården. Hur gick det här till? Har den amerikanska webbsajtens annonsförsäljare sålt en annons till den lokala finska järnaffären, som bara råkar ha ett erbjudande som passar mig? Naturligtvis inte, detta är ett exempel på hur annonser i dag säljs automatiskt på börser som blixtsnabbt anpassar dem utifrån information i min webbläsare.
Det pågår stora förändringar inom bannerannonseringen, som står för lejonparten av intäkterna för de flesta nyhetssajter i Finland och världen. Sedan den klickbara bannern ”uppfanns” 1993 av den första reklamfinansierade nyhetssajten GNN har den ofta kritiserats och dömts ut för att den upplevts som störande eller ignorerats av besökare. Ryktet om bannerns död är dock överdrivet, den tar bara nya former.
En stor förändring inom bannerannonsering är att köp av annonsplatserna håller på att automatiseras i rask takt. Tidigare har annonsörer valt att annonsera på de sajter vars besökare de vill nå. Nu är så gott som alla sajter uppkopplade till köpsystem och auktioner, där annonsörer köper visningar till endast de besökare som uppvisar ett visst beteende. I mitt exempel var antagligen New York Times uppkopplad till en annonsbörs med tiotusentals olika regler, varav en var ”om det kommer en besökare från Finland som tidigare besökt en byggfirmas fönstersidor, visa då en banner med erbjudanden om fönster”. Denna automatiserade – eller programmatiska – handel växer så den knakar. Förra året såldes 7 procent av banners i Finland programmatiskt, i år är siffran 14 procent, enligt den digitala annonsorganisationen IAB. I USA uppskattar man att lite över hälften av banners köps programmatiskt.
Ett annat fenomen inom bannerannonsering är att många konsumenter tröttnat på banners som upplevs som störande och därför valt att installera annonsblockerare i sina webbläsare; i Finland använder cirka 20 procent annonsblockerare. Detta fenomen hotar existensen för många sajter som är beroende av annonsering. Annonsörerna och sajterna har visserligen sig själva att skylla eftersom de länge fokuserat på annonsörernas behov och inte beaktat användarnas perspektiv. Därför är det bra att IAB, som ansvarat för standardiseringen av banners, i oktober kröp till korset och medgav att ”we messed up” och nu lanserat ett program som pådriver användarvänliga annonseringsformer på nätet.
Då jag i skrivande stund ännu en gång besöker New York Times sida har järnaffärsannonsen bytts ut mot en annons för en skådespelarkurs! Kanske New York Times vet nåt om min framtid som jag inte vet …”